Costa d’Amalfi 2012

10 giorni sulla costiera, Settembre 2012

Vaknade idag efter en god natts sömn i min egna säng. Inga mardrömmar om inställda flyg eller stress med packningen som inte gjorts itid. Jag brukar ofta drömma liknande drömmar inför en resa. Men denna gången var jag lugn inför. Alla i familjen mår bra och då mår jag bra, så är det ju.

Efter en snabb frukost och sista packandet hämtar svärfar oss med bilen, han skall skjutsa oss till flygplatsen. Vi hinner med att prata lite om nanopartiklar och trafiksignaler innnan vi når flygplatsen.

Vi åker med Norwegian och det är nästan att jag vill skriva en kärleksförklaring till detta bolag, men det är ju att ta i. Vill ändå säga att personalen är jättetrevlig och dom är flexibla i sina regler. Handbagaget på flyget kan bestå av en kabinväska samt vanlig handväska/laptopväska. Vi hade även med en bilbarnkudde och frysbag. Dock fick vi slänga 2 Risifrutti – dom var tydligen en säkerhetsrisk. Man får ta med sig egen mat på flygningen( = pannkakor och kyckling till barnen) och deras flygflotta är supermodern. Det känns som ett ”riktigt flygbolag” och inte ett lågprisbolag. Det är verkligen framtidens företag och man känner sig trygg i deras sällskap. Dessutom var det endast svensk personal på vår flygningen vilket jag tycker känns skönt.

Resan till Amalfi gick också bra – dock var bilresan lite längre än vi räknat med, så vi tröttnade i slutet. Men väl framme i Amalfi kände vi oss nöjda och glada. Att ”checka in” på den nygjorda parkeringsplatsen, Luna Rossa som är insprängd i berget är dock en osmidig historia. Det är verkligen ”checka in” vi talar om. En kvinna talar om att vi måste lasta ur allt i bilen innan vi kan få köra in i garaget, helt onödigt i vår mening. Vi står i kön och lastar ut medan nya människor med bilar och motorcyklar väntar bokom oss. Hon antecknar registereringsnummer och ber om adress och telefonnummer till oss. Vi får en grön polett att visa upp när vi kör ut och in i garaget. Poletten är enligt kvinnan ”molto importante”, mycket viktig. Efter en halvtimme kunde vi i alla fall ta våra väskor och rulla igenom tunneln fram till piazzan. Där väntar Andrea som är son till Signora Lucibello som äger lägenheten. Vi installerade oss i vår härliga lägenhet med takterrass. Estelle och jag gick ner på piazzan och avslutade dagen med varsin ”gelato” och Céleste valde att stanna hemma och sova. Ja nu är vi trötta men glada, Buona notte!

La terrazza bellisima al cielo Céleste

”Den underbara takterrassen under den blå himlen”

Det är morgon. Jag sitter och skriver på vår underbara takterass. Vi bor vid havet och vägg i vägg med domkyrkan. Där jag sitter har jag utsikt över piazzan där livet rullar på. En sopbil lastas på, men det är ingen vanlig sopbil som vi är vana vid utan bara en liten minilastbil med öppet flak. När mannen som lastar på slänger upp tomkartonger så studsar dom tillbaka ner mot gatan för att det redan är så fullt på flaket. Vi tycker det är charmigt, oorganiserat – han är mest irriterad. På en balkong rakt över piazzan i samma höjd som oss, håller några på med att rigga filmkameror och solskydd, där skall tydligen någon typ av inspelning äga rum senare. Personalen på utomhus-serveringarna börjar röra på sig på och serverar italienarna och turisterna frukost bestående av cappucchino och croissant.

Jag kan känna att jag avundas mej själv i denna stund. Vi har lyckats hyra en lägenhet i centrala Amalfi för en rimlig peng. Det är en takvåning och snedtaket är lite störande. Man får passa sig så att man inte slår i taket med huvudet. Estelle och Céleste är dock lagom långa. Men takterassen är som hämtat ur en romantisk film.

Amalfi9 Amalfi4

Golvet är täckt av ett terracottafärgat klinker. I långa rader står otroligt vackra urnor i terracotta med Hibiscus och några små men söta plantor Blåregn klättrar och bildar små kupoler av grönska. På den vitkalkade väggen finns en liten fontän som man hämtar vatten ifrån. Där jag sitter kan jag titta åt vänster och se rakt ut över den vackra entrén till Duomo saint Andrea. Jag har svårt att hitta ord som kan beskriva denna underbara takterrass, så det är tur att vi har med oss kameran.

Eva-Lena kommer precis upp och meddelar att det är frukost, hon står och pratar lite med ägarinnan som inte kan ett enda ord engelska. Hon försöker förklara för henne att vi äter inne eftersom det började kretsa getingar kring mozzarellan och salamin. Det är inte lätt, men jag kommer till undsättning och förklarar på mycket knackig Italienska att ”Mangiamo la colazione in casa perche i vespe”, Vi äter frukosten inne eftersom getingar – hon är förstående och ler lite ledset och säger ”Mi dispiace”, jag är ledsen. Jag tycker det är så roligt att kunna prata lite med vår värd. Även grannen kom förbi i går eftermiddag och pratade om vilka platser som vi kunde besöka. Hon berättade att hon bott här i hela sitt liv – och jag tror att hon meddelade att hennes man dog för 2 år sedan – Italienskan är lite grumlig här. Jag sa ändå till henne att jag var ledsen över att höra det, hoppas det landade rätt. Damen säger hej då, men kommer tillbaka med 2 glassar ”per i bambini” säger hon och ler. På kvällen provar vi en restaurang i slutet av strandpromenaden som vi blivit rekommenderade. Bra mat och billigt, för att vara Amalfi. Estelle beställer en Entrecote med patate fritte och vi andra tar pizza.

Lördag – Sabato

En lugn frukost, tyvärr inomhus igen. Signora Lucibello meddelade igår efter att vi berättat om problemet med getingarna att hon köpt insektsmedel och sprejat alla blommar så att inte bina skall vara kvar. Tyvärr hjälpte inte det. Men det får bli frukost inne och l’espresso ute. Det funkar bra.

Idag, lördag kör vi en favorit i repris från gårdagen. Lugn frukost och sedan de 80 trappstegen ner genom vår ljuvliga trappuppgång med madonnafigurer och vitkalkade väggar, ner på stranden och sedan slappa i en solstol och på en madrass, hela dagen.

Domenica a Paradiso!

Det är Söndag i vårt paradis. Jag väcktes klockan 7 av kyrkklockornas annonserande väsen som kallar till morgonmässa. Det kändes väl ganska ok. Jag låg och drog mej en halvtimme för att sedan gå upp. Möttes av Estelle som redan var vaken – hon spelade spel på min telefon. Kände mej sugen på en morgonpromenad efter kusten och frågade Estelle om hon ville följa med vilket jag fick ett nekande svar på. Jag tog på mej sandalerna och jeanshorts och min svala linneskjorta. Det fanns ingen gångväg så jag fick gå efter bilvägen som ibland blev så smal att inte 2 bilar kunder mötas, men trafiken var inte störande på denna tid av dygnet. Under min tur passerade jag först Atrani och sedan 2 småbyar som annonserades som ”förbyar” till Ravello – staden av musik. Varje år anordnas en musikalisk månad med främst klassisk musik. Det är något som jag skulle vilja närvara vid senare i livet, när vi kan åka hit på egen hand, jag och Eva-Lena.

På eftermiddagen efter att ha tillbringat förmiddagen på stranden, tar vi en tur med vår cab. Det är en peugeot 308som jag gillar skarpt. Eva-Lena är lite skeptiskt, men tycker den är ok. Vi glider i alla fall runt utan tak och känner att vi alla gillar det.

Vi åker till Maiori, kanske inte den mysigaste platsen på Amalfikusten men barnen gillar platsen och kommer ihåg den från vår förra resa. Vi parkerar bilen och går runt och myser – och då ser jag skylten vid en glassbar. Dom har glutenfria rån! Jippi!

Killarna i glassbaren är galna. Vi döper snabbt baren till ”discoglassen” eftersom
det är hysterisk hög discomusik och killarna fixar till glassarna på ett sätt som lätt kan
jämföras med hur Tom Cruise i filmen Cocktail serverar drinkar.

Jag älskar glass! Ja, Algidas logotype känner vi ju igen.

Inget speciellt med den glassen – finns över hela Europa.
Men den äkta hemgjorda glassen älskar vi alla!

När skymningen sig närmar, så går vi längst bort på strandpromenaden och finner Ristorante al Mare som jag varit i kontakt med sedan tidigare. De skall nämligen enligt Italienska Celiakiförbundet, servera glutenfri pizza. Vi får ett bord med havsutsikt och beställer in varsin pizza. Estelle får sin först av alla och sedan kommer våra in. Estelles pizza är urgod, krispig och fin botten. Min är också underbar med frutti di mare…jummy!

Så himla gott. Med vitlök och vinbräserade ”frutti di mare” på pizzan blir den kanon.

Men enligt kyparen är det ingen riktig pizza. Det skall vara en Margerita säger han,
mozzarella, tomatsås och basilika.

Idag Pompei

Idag satte vi klockan för att inte försova oss. Vi skall nämligen åka till Pompei och få en guidad tur av vår svensktalade guide som vi bokat sedan länge. Efter ungefär en timmas färd med vår härliga cab är vi framme. Det är redan varmt vid 08:30 när vi träffar Tarja, vår guide. Vi är utrustade med vattten, rutinerade som vi är. Tarja tar oss igenom de viktigaste och intressantaste platserna i Pompei under en 3 timmars lång privat guidad tur. Under vår promenad får vi flera gånger erfara vilken lycka det är att ha en egen guide. Grupper med mer än 50 personer slussas runt med en guide som har mikrofon och de som går med har headset. Inte alls så personligt. Tarja är mycket kunnig och berättar så att även barnen (i alla fall Estelle) tycker det är spännande. Hon visar snabbmat ställena som finns i staden, hon visar det underbart vackra och välbevarade varmbadhuset. Hon visar stora villor och små hus med butik i bottenvåningen. Hon visar stora teatern och hon visar lite snabbt förbi bordellen med fallossymboler och freskmålningar med ställningar som kvinnor man betalar pengar för har att erbjuda. Efter 3 timmar (med en glasspaus) är barnen helt slut. Värmen är påtaglig och trots att vi druckit mycket börjar vi känna oss helt färdiga – tur att vi bokade Tarja direkt på morgonen och inte mitt på dagen. Vi köper en guidebok över Pompei där man kan se hur det ser ut idag på en bild i boken, och sedan fäller man över ett annat blad för att se hur det en gång såg ut. Spännande, men också skrämmande. Estelle vågade inte sova ensam på kvällen för hon trodde hon skulle drömma mardrömmar om folket i Pompei, det kan jag verkligen förstå. Det var en stark upplevelse, speciellt att se gipsavgjutningarna av de döda kropparna som man gjort.

Tjejerna poserar vid grinden till Apollons tempel.

Vår guide Tarja visar och berättar för Estelle om de många snabbmat ställen som fanns i staden.

2000-årig originalmosaik på ett golv i Pompei – magiskt!

Gipsavgjutning av en man som håller förgäves upp
händerna för näsan och munnen för att få bort de
dödliga gaserna.

Estelle testar övergångsställena i Pompei. På gatorna
kunde det vara riktigt smutsigt, så då var man tvungen
att ta sig torrskodd över till andra sidan på detta sätt.

Stora teatern, teatro grande

Varma och nöjda efter 3 timmar i Pompei!

En citron slush sitter fint efter 3 timmar i solen i
Pompei.

Spännande att läsa om Pompei. Estelle kan inte
slita sig efter inköpet.

Vi styr efter besöket tillbaka ner mot Costiera Amalfitana som kusten egentligen heter. Vi styr mot Erchie, utan att säga till barnen vart vi ska. Vi ska åka och bada säger vi. Erchie bodde vi i under 2 veckor för 2 år sedan tillsammans med Peter och Annika, Jennifer och Alexander samt Ulf och Anna, Saga och Anton. Det blir ett kärt gammalt återseende. Jag känner mej riktigt nostalgisk. Många fina minnen från tiden vi bodde här. Slaktaren som besökte oss och slängde upp stora köttstycken och råa korvar på köksbordet. Jag, Uffe och Peter gick igång på det för att sedan ta våra köttstycken och gå ner på stranden för att grilla. Stunderna på vår balkong med rosévin, limoncello och umgänge. Dagen då vi firade Estelles födelsedag och sedan veckan efter när vi firade Estelle och Jennifers gemensamma kalas. Céleste, som nere på vår lilla piazza nedanför trapporna dansar långt in på kvällarna. Hon drar upp klänningen så att trosorna syns och vickar sedan på rumpan åt Alexander och oss andra och är så lycklig. Vi stannar och badar i några timmar och så hyr vi trampbåt.

Coola och snygga Estelle glider omkring i vår cabriolet.

Favorit i repris. Barnen älskar att hyra trampbåt – jättekul!

Estelle och vi andra får frukt av parkeringspersonalen.

Världens vackraste parkeringsplats? Ja inte dålig
i alla fall. Vindruvor och kiwi i taket.

Väl hemma i Amalfi igen gick barnen och Eva-Lena hem, medan jag gick och köpte lite middag och frukostmat. Alltid när jag handlar och beställer i Italien, så pratar jag italienska. Dock en knackig sådan, och nästan alltid svarar expediten tillbaka på engelska. Det är lite frustrerande, men jag vet ju att det saknas lite i min grammatik och vokabulär, så det är väl inte så konstigt. Men ikväll på vår lilla Supermercato så händer det äntligen. Expediten frågar efter lite ordväxling på italienska: -Sei l’Italiano? (År du Italienare?). Då blir jag glad och svarar, -”No, ma parlo un’ po Italiano” (Nej, men jag talar lite italienska) -”Bravo!”, replikerar expediten.

Något jag blev mindre glad över var att jag upptäckte (när jag skulle betala) att mitt ena kreditkort saknades i plånboken. Jag stressade inte upp mej utan letade och funderade om jag själv varit slarvig och lagt kortet någon annanstans. Jag letar utan framgång. Tillsammans med Eva tänker vi ut när jag senast använde kortet. På pizzerian igår! Vi ringer och visst har dom kortet hos sig. Skönt! Men jag kan inte fatta hur det hamnade där. Jag pratade en del med kyparen och tackade för att dom kunde fixa glutenfri pizza och så vidare. Blev väl för ivrig så jag glömde stoppa ner kortet.

2 dagar på Capri!

Idag blir det besök på Axel
Munthes villa.

Idag åker vi till Capri, på semester från semestern, som vi så lustigt kallar turen. Vi packar badkasse och finkläder till kvällen. Vi tar båten ”Capri Jet” med avresa 08:55 till ön via Positano. Resan dit tar 1 timme och det är lite vågor på vägen dit, men inte så att barnen blir rädda. Morgonen var mulen när vi vaknade, men sedan lättade det lite på moltäcket men det blev växlande molnighet hela dagen – första dagen med moln. Väl framme på Capri upptäcker vi att vi gjort ett misstag. I morse när vi packade bytte vi resväska för att få plats med alla saker, men vi glömde lägga över bekräftelsen på hotellbokningen och våra pass. Vi har alltså allt detta kvar i lägenheten i Amalfi. – ”Kommer du ihåg vad hotellet heter”, undrar Eva-Lena. Det gör jag faktiskt inte.

Uppe vid torget på Capri. Eva-Lena hittar en snygg väska
i Pradabutiken – bara 2 000 €

Lite stress infinner sig och barnen busar och springer omkring oss, vi blir inte mindre stressade av det. Vi kommer i alla fall fram till att jag får söka på booking.com över hotell på Capri och sedan hålla tummarna att dom inte kräver pass, vilket de flesta hotell gör. Vi hittar efter en stunds ”rooming” hotellet som heter Villa San Felice och beger oss dit. Jag har tidigare varit i kontakt med hotellet och de har lovat att vi ska få ett dubbelrum med 1 extrabädd och Céleste sovandes i vår dubbelsäng. Snikna känner vi oss, men vi sparar 800 kronor på kalaset jämfört med att ta ett familjerum. Jag känner också i mailkontakten med hotellet att vi inte är högprioriterade eftersom vi har lite speciella önskemål som inte kan betecknas som annat än lite snålt. När vi kommer fram till hotellet ordnar sig allt, dom accepterar våra körkort som legitimation. Rummet är dock inte klart, så vi ställer väskan i foajén och går till poolen.

Barnen är uppspelta att se hur poolen ser ut, det är vi också. Poolen är nästan njurformad och charmig. Det är endast 4 personer vid poolen, så vi har den nästan för oss själva. Vi glider ner i vattnet och tycker först att det är lite kallt, men sedan känns det skönt. Céleste tränar lite simtag och Estelle motionssimmar runt poolen 5 gånger. Lite lek och bus hinner vi också med innan det är dax att få vårt rum. Jag är nog mest spänd av oss alla av att se rummet eftersom jag tänker att vi kommer få ett litet trångt rum pågrund av våra önskemål. Jag har även läst på tripadvisor att de flesta gäster är nöjda med hotellet, 8,2 är deras medelvärde vilket ju är ganska högt. Men de som varit missnöjda med hotellet har beskrivit små rum med utsikt över en vägg alldeles utanför fönstret. Låter ju som vårt rum, men det är ju bara en natt, så det får ju gå.

När vi vrider om nyckeln och äntrar rummet så upplever vi alla ett rus av glädje och tillfredställelse. Utan att överdriva, så tror jag det är det vackraste, mest luftiga hotellrum vi någonsin bott i. Alla väggar är vitkalkade och golvet har klinker som har en behaglig grönblå nyans. Badrummet har samma grönblå färg, men här är det även kakel på väggarna. Takhöjden skulle jag uppskatta till 4 meter. Alla textilier är ljusa och stolar, tavlor och speglar på väggarna utstrålar lyx och flärd. Det gör även den vackra dubbelsängen – och extrasängen till Estelle är en vanlig säng a la ”hästens”. Allt är ytterst smakfullt inrett. Som grädde på moset har vi en egen stor altan med utsikt över poolen. För detta rum har vi betalat 1 200 svenska kronor. På dörren till hotellrummet står det verkliga priset för rummet, denna period av året, 3 500 sek. We love booking.com.

Det är andra gången vi har bokat via booking.com och fått ett otroligt vackert rum för otroligt lite pengar Första gången var en lägenhet i Florens för 2 år sedan. Jag kan dock inte sluta tänka på hur det går for hotellägarna. Kanske det är få gäster som betalar fullpris, men ändå. Det vi betalar räcker ju inte ens till städerska, frukostbuffé, aircondition och skötsel av hotellet.

Efter incheckning går vi ut igenom gatorna och tittar i de svindyra affärerna, det är lite vulgärt men samtidigt spännande att titta på alla rika människor som för sig på ett visst sätt. Det finns även många turister som inte har någon stil alls. Vi hoppas att vi ligger någonstans mellan överklass och enkel turist. Jag med min linneskjorta och Eva-Lena med sin klänning och Odd Molly brillor. Barnen har vi också tänkt lite extra på vad dom har på sig. Nu är vi hungriga och vi hittar en restaurang alldeles vid ströget av alla dyra affärer, vi äter en enkel lunch bestående av pasta och parmesan till Céleste, Tagliatelle med köttsås till Eva-Lena och Estelle tar en glutenfri Spagetti Bolognese, det är lycka. Jag tar en lite dyrare tonfisk med tomater. Dessutom dricker vi varsitt glas vitt vin och barnen tar vatten. För lunchen betalar vi samma som hotellövernattningen kostar för oss! Kuvertavgift för att vi får sitta på deras stolar är 5 Euro/person. Dessutom lägger dom på en serviceavgift på 12% för att bli serverade vid bordet, men då får vi ju grissini och glutenfritt bröd, det är värt mycket, men det är ändå ocker. Vi är dock medvetna om hur det funkar och det kommer inte som en överraskning. Är man på Capri så får det kosta lite extra, det är ju bara 2 dagar vi är här.

Trevlig mat – men saftiga priser…

Efter lunchen tar vi bussen upp till Ana Capri. På vägen upp passerar vägen över ett stup, och trots att Eva-Lena är beredd blir hon alltid lika rädd när vi åker där. Hon förflyttar sin kropp närmare berväggen, så att inte bussen skall välta över stupet, hon förstår själv att det är lite lustigt och låter mej skratta åt henne, men rädd är hon. Väl upp i AnaCapri strosar vi omkring lite och letar glass och under tiden passar vi på att visa barnen linbanan. Linbanan, den vi åkte upp på Monte Solare med och förlovade oss för 15 år sedan. Dom vågar INTE åka dit upp säger dom till oss. Vi går vidare och hittar en glasskiosk och Eva-Lena hittar ursnygga u.s polo assn skor i en butik vägg i vägg som hon bara måste ha. Hon är lycklig över inköpet – då är jag också lycklig.Efter lite strosande beger vi oss till Axel Munthes villa, San Michele och tillhörande underbart vackra trädgård. Axel Munthe var en svensk läkare som bosatte sig på Capri. Han var mycket omtyckt och värnade om djur, natur och människor. De fattiga på Capri fick besöka honom och få hjälp med olika krämpor. Axel tog aldrig betalt av dem, men fick samtidigt så mycket av de rika så han levde en gott liv på Capri. Trädgården och huset är mycket vackert med tydliga inslag av orienten, vilket många hus och byggnader har här nere på Amalfikusten.

Inne och ute är diffust på San Michele. Jag älskar de välvda arkaderna och
kontrasten mellan de färgglada mosaikerna, de vita väggarna och det gröna
i buskar och träd.

Eva-Lena poserar i Blåregnspergolan. Stigen bakom
henne leder vidare till en plats med got utsikt.

Imponerad kan man verkligen säga att jag blev
av de enorma stammarna till blåregnet.

Här är utsikten från slutet av pergolan. Det är en enorm känsla att stå på toppen av Capri och blicka ner. Man kan verkligen förstå att Axel fastnade för platsen.

Ett kapell måste man ju ha i sin trädgård, har inte du det?

Vi avslutar turen runt i trädgården med en liten paus med espresso, glass och vin.

Åter nere i Capri efter besöket i AnaCapri

Estelle och Eva-Lena strosar runt på torget.

…och sen är det dax för en härlig middag på restaurang. Vi letar efter en restaurang som vi fått tips om, men hittar den inte. Hamnar till slut på restaurangen som jag och Eva-Lena besökta på förra besöket – tanti anni fa! Det visar sig vara ett lyckat val. Personalen är enkel och trevlig. Jag tar en ”pesce alla griglia”, mixade grillade fiskar och skaldjur. Eva-Lena tar en biff, welldone. Celeste har en pizza som visar sig bli jättegullig och Estelle tar en petti di pollo (kycklingbröstfilé) och pommesfrites. Till detta delar vi en flaska vitt vin som är perfekt. Alla är vi glada och nöjda och på bra humör, vilket personalen har en del i. När maten är avslutad får vi vuxna varsin limoncello och sedan kommer notan in. Det är ett riktigt bra pris, utan varken kuvertavgift eller serviceavgift. Båda posterna är nollade! Tyckte dom vi var så trevliga, härligt tänker jag. När vi sedan tackar för oss och tar kort tillsammans med vår servitör, passar han på att klämma lite på Eva-Lenas rumpa vilket varken barnen eller jag märker. Väl ute på gatan är jag upprymt och säger att det var så trevlig personal. Eva-Lena berättar då om händelsen, men rycker på axlarna åt det, men gillar det inte riktigt. Ja, ja säger jag. Det var väl värt 300 spänn i alla fall och syftar på kuvertavgift och serviceavgift som dragits bort från vår nota.

Ajabaja säger Eva-Lena och hytter med fingret åt vår käre kypare. Varken jag eller barnen uppfattar situationen.

Gelato alla sera!

Vi avslutar kvällen på den bästa glassbaren på Capri enligt tripadvisor.com

Vi vaknade utvilade i mjuka sköna sänger, Estelle redan vid sjutiden, men vi andra vaknade framåt 8 tiden och dröjde oss länge kvar i sängen. Vi tittade ut och såg att det var mulet, vilket kändes trist. Barnen tittade på Cartoonito, Italiens barnkanal. Vid niotiden gick vi ner till frukosten som var suverän i jämförelse med andra frukostbufféer i Italien. Hade det varit i Sverige så hade detta varit en liten men ok frukostbuffé. Efter en lång frukost checkade vi ut och gick ner till poolen. Då hade det till vår lycka spruckit upp och det var endast lite skimmer som ibland i stråk smög sig in framför solen, men det störde inte så mycket. Barnen badade mest och var på bra humör vilket betydde att dom inte retades för omväxlings skull. Eva-Lena låg och läste och jag lyssnade på blandad Italiensk musik. Framåt ett tiden var det önskvärt att barn under 14 år inte skulle bada i poolen för att inte störa andra gäster. Därför passade vi på att ta en lunch vid poolbaren. Vad kan passa bättre än en Insalata Caprese. Céleste tog en pasta och Estelle åt bröd, melon och salami. Efter lunch slappade vi vidare, barnen simtränade lite och var mycket tysta och beskedliga, jag känner mej nöjd med deras ludnivå och det sa jag till dem också.

Strax efter 15:00 var vi tvungna att säga hejdå till Hotel San Felice och deras pool. Vi gick ner på de exklusiva kvarteren, där Cavalli, Dior, Prada och alla dom andra slogs om de rika och vackra människorna. Det kändes nästan lite vulgärt. Eva-Lena hittade en väska som hon gillade. En Prada, för nätta 2 200 Euro. Istället för väskan så väljer vi att köpa glass som känns mer överkomligt. Dessutom köper vi ett doftkrus från kända Carthusia att placera i ett rum. I kruset ställer man några små träpinnar nedstuckna i parfymvätskan. Detta ger en härlig doft. Sedan tar vi Funicolaren ner till Marina Grande och tar därifrån båten tillbaka till Amalfi.

Marina Grande, Isola di Capri

Hemma är vi vid 18:15, ganska trötta, så det känns skönt att vara ”hemma” igen. Efter lite mat och slappande i lägenheten, går vi ner och köper vykort till några nära bekanta. Vi passar också på att köpa glass (oväntat) och så köper jag 2 nya jättesnygga espressokoppar i den anrika pasticcherian Pansa. Dom blir det härligt att dricka espresso i när vi kommer hem till Sverige.

På vår piazza utanför katedralen – Andrea Pansa ligger 15 meter till vänster om oss.

Viva l’amore!

Tänk att man kan tröttna på att sticka direkt till stranden och bada och sola. Vi kände faktiskt allihop så idag, så vi tog det lite lugnt på förmiddagen, barnen myste i sitt rum och lekte med pet shop och sedan såg dom en film. Eva-Lena bakade syltkakor till stranden och jag handlade lite saker som saknades. Vid halv tolv tiden var vi nere på stranden – lite varma och irriterade över att badmadrasserna var så jobbiga att bära, hoppade vi i vattnet och genast kände vi oss nöjda och glada igen. Tänk vad lite svalka kan göra med psyket. Vi badade och solade fram till 15:00 och sedan gick vi upp och fixade lunch, duschade och gjorde iordning oss för en tur upp till Ravello.

Väl däruppe hittade vi en bra parkering för 70 kronor i timmen(!) och gick sedan in till piazzan. På piazzan utanför katedralen hade det precis varit bröllop. Brudparet var ute och fotades och firades.

Villa Cimbrone

Från piazzan gick vi vidare till Villa Cimbrone och dess mycket vackra och kända trädgård. Det är helt enkelt förbluffande vackert med otrolig utsikt över havet. Klicka gärna på länken ovan. Där finns otroligt fina bilder.

Huvudbyggnaden av Villa Cimbrone som idag inhyser ett fint hotell.

Huvudbyggnaden i bakgrunden och i förgrunden är rosenträdgården som tyvärr inte blommande så mycket
nu i slutet av september.

Det mindre huset till vänster i bilden är tesalongen som användes flitigt under villans storhetstid.

På denna terrass med utsikt över medelhavet, stupar berget rakt ner. Eva-Lena tyckte det var mycket
obehagligt att stå på balkongen och var nästan arg på Céleste när hon stod och tittade ner. Hisnande!

Utsikten från terrassen!

Vi avslutar besöket på Villa Cimbrone med ett glas vin och glass till pappa och barnen!

2 timmar senare stängde trådgården och vi gick tillbaka till piazzan och på vägen köpte vi en kakelplatta med motiv från Ravello, som jag skall mura in i väggen i baren. Sen gick vi in i katedralen – Katedralen där jag friade till Eva-Lena för 12 år sedan. Det känns faktiskt lite pirrigt i kroppen och man blir liksom nykär igen. Kyrkan är så vacker på insidan.

Sedan var vi jättehungriga, Estelle så mycket att hon till och med hade ont i huvudet. Vi hade tidigare under eftermiddagen gått förbi restaurangen till 4 stjärniga hotellet ”Villa Maria”. Jag uppmärksammade att de hade utmärkelser i såväl Guide Michelin som Gambero Rosso, Italiens motsvarighet till Michelin samt AiC – Glutenfrias förbund i Italien. Prisbilden var också okej, så vi gick dit och fick fantastiskt bra mat och utsikten över dalen var inte heller dålig.

Estelle beställde en kalvfilé med french fries, detsamma gjorde Eva-Lena. Céleste körde med det vanliga ”pasta in bianco”, pasta med olivolja och parmiggiano. Jag beställde en ung-kyckling. När maten kom in och Eva-Lena märkte att biffen inte var well done, bytte hon med min kyckling, vilket jag inte var ledsen för. Biffen var otroligt saftig och god – och lite blodig. Estelle slukade hela den och det gjorde jag också. Estelle kommenterar biffen med att det var så saftig och god. – ”Det var den högsta biff jag någonsin ätit”. Den var säkert 4 cm tjock.

Efter maten satt jag och Eva-Lena satt och myste och pratade om livet medan Estelle och Céleste hängde i några loungesoffor på annan plats i utomhusrestaurangen. Sedan beställde vi in efterrätt som bestod av en spännande variant av pannacotta och färsk frukt med någon gelantinliknande massa på toppen av pannacottan. God, men inte fantastisk. Estelle gillade bara pannacottan. Céleste fick glass och Eva-Lena beställde ett glas vin extra istället för efterrätt. Sedan var barnen så trötta så vi stapplade tillbaka till bilen och Estelle somnade på den korta biten tillbaka till Amalfi. Céleste var dock sugen på att måla i sin nya målarbok som hon köpt i Ravello.

Il dolce far niente!

”Det sköna i att bara vara”

Jag är tillbaka på min gamla bloggplats i morgonsolen vid domkyrkan. Klockan är åtta. Jag, Eva-Lena och Céleste har sovit dåligt i natt. Det har varit varmt och klibbigt, men jag tror också bristen på nattro berott på ”la luna”, månen. Det är fullmåne och jag tror att den har stor påverkan på oss. Om man ser på italienarna så är månen närvarande på många olika sätt. I bilder, i namn på hotell och restauranger och i verktyg som används i köket att skära grönsaker med, ”mezza luna”. Vi har två dagar kvar i vårt paradis och igår kväll när barnen somnat så diskuterade jag och Eva-Lena vad vi gjort och besökt under vår resa och vad vi har kvar att besöka. Vi har ännu inte varit i Positano, den by vi upptäckte först på denna kust för 15 år sedan. Det känns lite konstigt att inte besökt denna plats, men allteftersom vi pratar så kommer vi fram till att vi båda två känner att det inte är så viktigt. Det känns mer naturligt att ta det lugnt de sista två dagarna och vara kvar i Amalfi.

Barnen är ganska trötta på alla besök, även om dom tycker det varit spännande. Dom trivs egentligen bäst med att ”bara vara” i vår lägenhet och på vår strand. I vårt sovrum hemma i Alingsås har vi en slogan målad på väggen som lyder, ”Il dolce fare niente sulla costa d’Amalfi”, det ljuva i att bara vara på Amalfikusten. Jag tycker att vi endast delvis hittat det. Visst har vi tagit det lugnt, men vi har också besökt flera platser vilket jag också är väldigt tacksam för. Alla besök har gjort att vi ändå ofta varit på språng. Vi har sällan hängt kvar på stranden, utan gått upp tidigare och gjort iordning oss för någon utflykt. Nu tar vi igen det genom att bara vara kvar i Amalfi de sista 2 dagarna och kvällarna.

Vi gick upp från stranden när solen började dala och begav oss in på piazzan där det var mycket folk för att det var fredag. Vi tog en glass och sedan gick barnen upp till vår lägenhet och tittade på en film, medan vi fick lite tid på vår egen hand att gå i affärer och mysa. Eva-Lena kan aldrig glömma en liten butik med smycken där både hon, kusin Annika och Peter gjorde inköp för 2 år sedan. Det är den butiken som vi går till först. Vi tittar runt och Eva-Lena hittar ett par örhängen med peacemärken och jag hittar en jättecool ring. Kvinnan i affären är dock lite nere. Affärerna går dåligt pågrund av den ekonomiska krisen och det som folk köper är inte hennes smycken utan dom köper annat skräp som bara turister vill ha. Vi får en känsla av att butiken är stängd nästa gång vi besöker Amalfi. Kanske går hon klart en yogautbildning som hon ännu inte slutfört, men det ekonomiska läget är svårt i Italien och det är svårt att få jobb. Lite medtagna av hennes berättelse går vi i alla fall vidare och tittar i lite butiker, men köper endast lite småsaker som kan vara kul att ha. Sedan går vi upp till lägenheten och hämtar barnen, för att sedan leta upp en lite avskild, genuin Trattoria med härligt goda pizzor.

Il Ristorante Silver Moon sulla Spiaggia!

När vi vaknar idag lyser solen som de flesta av våra dagar här. Vi fixar till frukost efter den sedvanliga turen till vår supermercato och ”frutto e verdura” kille. I snabbköpet finns ingen frukt och inga grönsaker så vi får ta svängen via grönsaksförsäljaren. Efter frukost går vi ner till stranden och idag blir det en helt vanlig dag på stranden, med fruktpaus och glasspaus som alltid. Eva-Lena fixar till en enkel lunch i lägenheten som hon tar ner till stranden för att avnjuta tillsammans. Under tiden ligger jag och slappar och lyssnar på Italiensk musik. Vid lunchtid letar sig ganska tungt dis framför solen, men det är bara skönt när vi äter lunch. Solen kommer endast tidvis tillbaka, så vi tröttnar lite tidigare än vanligt och går upp till läganheten som duschar och slappar. Vi börjar även packa lite för avresan i morgon vid lunchtid.

Sedan går vi ner till en restaurang på stranden och avnjuter vår sista middag tillsammans på denna resa. Det är verkligen en magiskt stund, vi samlar på dem under denna resa. Nästan svårt att riktigt ta in alla underbara stunder vi spenderat tillsammans. Det behövs nog veckor innan vi riktigt sorterat allt. Under tiden vi väntar på maten sitter jag och Eva-Lena och myser med ett glas vin, medan barnen leker nere på stranden med en medhavd boll alldeles nedanför vårt bord. Att höra dem leka, livfulla och glada medan vi sitter och njuter ger livet mening.

När maten kommer efter ett tag roper vi upp dem. Estelle njuter av kycklingfilé och pommesfrites, Eva-Lena tar en Scaloppina som hon misstagit sig för att vara en kallopsliknande rätt, så hon är lite besviken. Besviken är dock inte Céleste som äter pizza och jag som tar en ”gambero alla griglia”, grillade räkor. Stora härliga med vitlök, olivolja och basilika…så underbart gott. Det är verkligen en värdig avslutning på resan. Atmosfären med barnen som leker och havets vågor som slår emot stranden, den ljumma vinden som smeker oss och det svaga ruset från vinet är otroligt, overkligt, ljuvligt. Kan livet verkligen vara så här bra.

Efter maten avslutar vi kvällen på piazzan med att barnen får glass och jag och Eva-Lena sitter på en anrik Pasticceria som öppande 1830. Eva-Lena beställer en bakelse som hon suktat över sedan första gången vi besökte Amalfikusten för 15 år sedan, nu äntligen får hon sätta tänderna i den. Hon tar ett glas mousserande, ”spomante” till den och jag tar en kaffe, klassisk från 1830 talet. Den innehåller lite whisky och grädde på toppen – och så får jag en sked gjord av choklad. Den pillar såklart Céleste sönder och blir lite sorgsen över detta. Sedan går vi hem de 110 trappstegen från piazzan, packar det som är kvar och avnjuter sedan en sista limoncello på vår takterrass medan vi ser ner över havet och betraktar en av flera lyxkryssare som besökt staden under vår 10 dagars vistelse.

Idag åker vi hem…

Utsikten från vårt sovrumsfönster…jag tittar ut en sista gång. Hej då!

Jag har sovit gott trots att vi skall åka hem idag. Men vid frukosten är det ändå lite trista miner, i alla fall från mej och Eva-Lena. Det känns inte kul att åka hem och stänga in sig på jobbet igen. Här nere när man kan vara tillsammans känns 10 dagar som mer än 1 månad och när man jobbar försvinner bara livet. Vi är överens om att vi skall minimera våra projekt under semestrarna och bara vara tillsammans istället. Det behöver inte vara stora utflykter utan bara vara tillsammans. Innan frukosten idag bärjar det regna, första regnet för vistelsen. Barnen blir överlyckliga och springer ut i regnet. regnet varar bara ett kort tag och sedan skingrar sig molnen. Nej! skriker barnen ikapp, solen är tillbaka! Nu ska vi ner till vår spiaggia (strand) sista gången på vår vistelse. Vi hinner med ett par timmar innan vi ska fixa lunch i lägenheten och sedan lämna Amalfikusten och ta bilen till Rom, Fiumicino. Jag sitter och skriver med kyrkklockornas nästan öronbedövande klingande i de mest ologiska tonarter. Det är otaliga klockor med olika klanger, men nu tystnar dom. Jag hör kyrkorgeln. Nu är söndagsmässan igång.

Kommentera Avbryt svar

Skriv din kommentar här...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

E-post (obligatoriskt) (Adressen lämnas aldrig ut)

Namn (obligatoriskt)

Webbplats

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut / Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

joachim hollander