Shake the decease
Jag sitter här med en kopp kaffe in min ensamhet, lugnt och stilla. Barnen är i skolan, Eva-Lena har åkt till jobbet. Lite trött är jag, men ändå uppfylld på ett sätt som ger energi. Igår var det inte lugnt och stilla. Igår var en dag som jag längtat till länge – men ändå mer längtade nog Eva-Lena. Depeche Mode i Scandinavium – Golden Circle biljetter. Lite dyrare, mycket bättre.
Eva-Lena hade länge planerat att sluta tidigare från jobbet. För min del var det min tidiga dag i veckan, slutade redan 13:15. Vi tog lokaltåget ner till Göteborg redan vid 14:00 och fick tid att bara strosa i Göteborg. Vi fick även tid att äta en pizza på vår genuint Italienska favvo trattoria, Da Pasquale. Sedan var det dax för förfest på Brewhouse där dom ordnat med en lurig DM quiz och i högtalarna strömmade det 100% Depeche Mode. Vi hade det jättetrevligt och pratade med gamla och nya bekantskaper som delade vårt intresse. Mycket nostalgi och snack om 80-talet blev det. DM firar 33 år som band i år – det ger en klump i halsen när jag tänker på hur gamla dom är och att jag verkligen också är på väg mot 50 – en lite skrämmande tanke. Efter 2 timmar och några öl var det dax att dra sig till Scandinavium.
Vi hade fått tag på Golden Circle biljetter vilket vi faktiskt får tacka min gamla goda vän, Per Karlsson för. Tack Per! Biljetterna är verkligen värda sitt pris och får oss att hamna framför alla på parkett – vi står helt enkelt LÄNGST fram och Eva-Lena får vittring om att nästan få fysisk kontakt med Dave, vilket dock inte lyckas, men möjligheten finns. Det är magiskt. När jag sitter här och skriver, så växlar jag plötsligt till facebook och får då se recensionen från GP som jag helt tvunget måste läsa. Dom skriver bland annat
Men så halvvägs in i de två timmarna händer plötsligt det som brukar hända på en Depeche Mode-konsert: ögonblicket som får en att bara smälta. Martin Gore har precis gjort But not tonight akustiskt men publiken slutar inte sjunga. Med bandet tillbaka på scenen plockas låten upp igen, vi får sjunga klart till komp och det som kändes som en dag i raden av alla på turné är det därefter inte längre.
Jag faller i tårar av lycka över gårdagens upplevelse. Det är så fantastiskt härligt. Det bästa med konserten är just den sista timmen, i början var konserten lite seg. Höjdpunkten för mej var när Martin Gore kör en lugn version av Shake the desease endast accompanjerad av piano samt i slutet av konserten på Never let me down again när Dave får varenda människa inne i arenan att vifta med armarna i takt till låten. En annan höjdpunkt är det faktum att min fru får uppleva sina största idoler genom tiderna igen – det är stort för mej.
joachim hollander 
Oj, blev lite rädd för rubriken: decease – betyder ju mer åt dödsfall-hållet. Kul läsning. Varför var inte jag där?
Ja varför var du inte där Thomas! Det var grymt med Golden Circle, du skulle sett din syster 🙂